Dags för semifinaler

31 mars, 2021

Det gick som det måste gå när Högsbo pressade fram en tredje kvartsfinalmatch i serien mot Norrköping. Dolphins orkade helt enkelt inte, med sitt bräckliga lag. Man kan förstås diskutera hit och dit om vad som hade hänt om Chanelle Molina hade varit med, men det blir bara hypotetiskt. Och dessutom är ju Högsbo hårdare drabbat av spelartapp än Norrköping. Både Elin Fredriksson och Ieva Ivaskeviciute har ju saknats på grund av skador, och Elin Johansson har inte lyckats komma tillbaka efter sina sjukdomsproblem och bara spelat sporadiskt.

Vad gäller Molina stod det ganska tidigt klart att hon efter sin stukning knappast skulle återkomma i spel. Hon skall ju iväg på träningsläger i Indiana och försöka ta en plats i deras WNBA-lag. Det är fullt begripligt att hon inte vill riskera något med tanke på den chansen. Vad är väl en möjlig semifinal i SBL Dam mot chansen att kvala in i ett WNBA-lag?

Trots alla skador hade i alla fall Högsbo lite mer att spela med än Norrköping. Högsbo fick t e x 13 ack så viktiga minuter från bänken av Hanna Halilovic. Det blev inga poäng för Halilovic, men hon kom in och gav defensiv energi till laget och blev den som gick överlägset mest plus av alla under sin tid på planen.

Och så måste vi ju lyfta fram Alexis Hyder, som med sina 46 poäng svarade för 52 % av sitt lags produktion, och levererade årshögsta i ligan. Hyder gick precis förbi Jessica Kelliher, som innan matchen hade ledningen med 45, vilket hon gjorde mot Mark på bortaplan. Hyders notering är dock inte ett slutspelsrekord, men den tredje högsta poängsiffran i ligan på 20 år. Före sig har hon Taneisha Harrison, som satte 52 poäng för Södertälje i en kvartsfinalmatch mot Alvik i mars 2016, och Kristin Turk, som spelade för Mark. Hon gjorde 50 i februari 2012, i en match i grundserien mot Visby.

Sådana siffror förekommer alltså med jämna mellanrum, men upprepas extremt sällan. Och att Hyder skulle kunna åstadkomma något liknande mot Alvik i semifinalen är näppeligen troligt. Det kommer McCarville och kompani inte att tillåta.

Den första semin mot Alvik spelas inte förrän på måndag. Trots den formidabla vändningen mot Norrköping kan inte Högsbo ges några större chanser mot grundserievinnaren. McCarville spelade i kvartsfinalerna mot Uppsala och Ioannidis kan nu mönstra fullt lag. Att ta sig förbi det blir en för svår uppgift för vingklippta Högsbo, som ändå får vara nöjda med sin säsong. Den har varit väldigt svajig efter alla bekymmer med laget.

Realistiskt sett kan inte heller A3 ges några lägre odds mot Luleås lagmaskin. A3 hade fullt sjå att rå på Södertälje, vilket förmodligen inte var det formkvitto man ville ha i Umeå. Mazionyte kommer att bli saknad i semifinalen, men i övrigt har Enjebo nu alla spelare på benen, inklusive Sandra Hansson, som efter ett långt skadeuppehåll spelade den andra matchen mot Södertälje.

Alla statistiska data talar för att Luleå kommer att gå segrande ur striden. Det finns bara en gren som A3 är bättre i: skotten mellan korgen och trepoängslinjen, d v s tvåpoängarna. Om Luleå håller hyfsat rent i det färgade området och skjuter normalt på treorna så är de favoriter att ta finalplatsen.

Apropå Södertälje så informerades spelarna idag om att Viktor Bengtsson återkommer som head coach nästa säsong. Joakim Lantto har ju vikarierat med den äran, men får alltså inte möjligheten att fortsätta sitt bygge. Laget var på vippen att snuva A3 på semifinalplatsen och har spelat riktigt bra i slutet av säsongen. Särskilt kul har det varit att se Mikaela Gustafsson efter det långa skadeuppehållet. Det gick förstås trögt i början, men de båda matcherna mot A3 är nog det bästa hon presterat i den svenska ligan.

Vad Lantto skall ägna sig åt kommande säsong är för stunden oklart. Det är förstås en besvikelse för honom att inte få fortsätta efter att ha genomfört en bra säsong på den högsta nivån, men Bengtsson har ju en tillsvidareanställning som coach i Södertälje, vilket inte lämnar klubben med särskilt mycket handlingsutrymme.

Nu är det klart vilka lag som kommer tar i collegebasketens Final Four. UConn möter Arizona och Stanford ställs mot South Carolina. Final Four avgörs i helgen och tipset måste bli att UConn och Stanford gör upp i söndagens final. Något av moralisk final spelades dock i kvartsfinalen mellan UConn och Baylor, en match som sågs av 1,7 miljoner tittare. Som väntat blev det en jämn match, som UConn vann med 69-67. Tyvärr inträffade det än en gång att domarna inte vågade blåsa foul i slutsekunden. Baylors Carrington hade ett närskott för att ta matchen till förlängning, men foulades rejält av inte bara en, utan två UConn-spelare. Men som så ofta blev det ingen avblåsning.

Tyvärr drar det här återkommande problemet ett löjets skimmer över sporten. Den minsta “handpåläggning” i syfte att ”stoppa klockan” beivras omedelbart med en foul, medan grova överträdelser i absoluta slutet lämnas utan åtgärd.

En annan sak som frestar på tålamodet är dessa ständiga time outs, och det är ingen skillnad om det är NBA, WNBA eller college. Time-outerna är evighetslånga, inte minst för att man måste ta hänsyn till all reklam som skall tryckas in i sändningarna. Ibland varar timeouterna uppemot fem minuter, vilket är på gränsen till outhärdligt. Det är en ren fröjd att se matcher på vår kontinent, där man gör sitt bästa för att hålla speluppehållet till en minut.

Och gudarna vet hur många time outs de får ta i USA. Jag har inte orkat forska i saken, men jag höll på att baxna när jag såg en slutspelsmatch häromdagen. Baylor, som var ena laget, hade fyra time outs kvar att ta när 1:57 återstod av matchen!

Säsongen inom collegebasketen har varit speciell på så sätt att två förstaårsspelare, båda guards, har varit de stora begivenheterna. Den ena är Caitlin Clark i Iowa, av många ansedd som den mest intressanta spelaren som kommit fram på mången dag. Den andra är Paige Bueckers i UConn, som troligen kommer att få utmärkelsen som årets spelare. Bueckers är i alla fall en av de fyra finalisterna till utmärkelsen, medan Clark märkligt nog inte återfinns i gruppen. Men utmärkelsen som ”freshman of the year” fick de båda dela på.

Men det finns flera freshmen som visat framfötterna, inte minst Cameron Brink i Stanford, en spelare på 193, som till skillnad mot Bueckers och Clark matchas försiktigt av coachen Tara VanDerveer. Brink har under säsongen snittat 18 minuter och på den tiden haft de fina snitten 10,1 poäng och 6,7 returer.

En svenska som känner till Brink är Marks Stina Almqvist. De båda spelade mot varandra på en camp i Seattle under sommaren 2019. I höst är det tänkt att Almqvist skall påbörja sin collegetid, men chansen att hon får ställas mot Brink igen är ganska liten. Stanford spelar i Pac-12 conference på västkusten, medan Almqvist, som skall gå på Pennsylvania, kommer att hålla till på östkusten, i Ivy League, den conference som samlar de mest prestigefyllda lärosätena.

// Tapio Joulamo

Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från Wetterbygden Basketballs sida.