Vem är den bästa coachen? Är det den bästa tränaren, den bästa matchcoachen eller den med bäst människokännedom, den som är bra på relationer och som lyckas locka fram det bästa ur varje individ och laget? Eller någon kombination av allt, och ett antal andra parametrar, som det säkert finns många? Erfarenhet är kanske en av dem? En guldstjärna till den som kan ge ett svar på den frågan.

Tittar man på de ligacoacher vi har, så är det nog så att de måste ha en kombination av allt, men i varierande grad. Det finns de som är uppenbart bättre på ett visst område och svagare i ett annat avseende. En av de allra bäst rent taktiskt är t e x en erkänt svag tränare, en annan är den inte största stjärnan i att rita x och o, men mästerlig i det mentala spelet. Och så vidare.

En sak som slagit mig är att flera av dem tycks vara mer introverta än extroverta. Som utpräglat introvert vet jag att det ofta är svårt att fatta snabba beslut, eftersom vi introverta är eftertänksamma och helst vill ”processa” frågorna några varv innan vi bestämmer oss. Det borde vara en nackdel i matchsituationer, där man hela tiden måste ta snabba beslut. Träningarna och ”game plans”är däremot inga problem, eftersom den introverte coachen har god tid att fundera och planera dem.

Många introverta kan dock ta på sig en mer utåtriktad, extrovert roll, när situationen så kräver. Och det är förmodligen så de gör för att klara sitt jobb och de stressiga matchsituationerna. Men det blir ett oerhört energidränage.

En bekant sa en gång till mig: ”Den bäste coachen är den som har det bästa laget”, i mitt tycke en ganska bra definition. Den rymmer ju ytterligheterna och allt däremellan. Det bästa laget kan ju faktiskt vara ett som egentligen inte har de bästa spelarna, men som kanske utvecklats mest, som individer och lag, eller fåtts att fungera bäst tillsammans. Det kan också vara ett lag som har de överlägset bästa spelarna, med en coach som lyckats hantera stjärnorna och fått dem få prestera tillsammans.

Tesen ”Den bäste coachen är den som har det bästa laget”, stämmer väl med faktum att alla de mest hyllade coacherna är de som vunnit mest. Det är inte de duktiga ”tränarna” som hamnar i basketens ”Hall of fame”. Det gör vinnarna.

Livet för yrkescoach är inte enkelt. Den som vill ägna sitt liv år att coacha får vara beredd på att ständigt flytta runt, från klubb till klubb, från land till land, i många fall med familjen i släptåg. Man måste vara speciellt konstruerad för att uthärda ett sådan liv, helt utan skyddsnät dessutom. Men många gör det, kanske för att de inte vill göra något annat än coacha, vissa för att de helt enkelt inte kan något annat.

När spanjoren Julian Martinez Alman (nästan) en säsong var coach i A3, så frågade jag honom hur det kom sig att han valt att coacha på ställen som Sverige och Island. Han svarade att ”det spelar ingen roll vilket klimat eller land det handlar om, vi coacher åker dit där uppdragen finns”.

I USA är det lite annorlunda, i synnerhet på collegenivån. Det är inte ovanligt att head coacherna stannar i tiotals år på samma uppdrag. Det finns collegecoacher som varit över 40 år på samma skola. En av de med den lägsta följden på en och samma skola är intressant nog Fran O’Hanlon, som vi lite äldre minns väldigt väl. O’Hanlon utgjorde tillsammans med Kenny Grant den dynamiska guardduon när Norrköping, då som Hageby, vann sitt första SM-guld 1980

Fran O´Hanlon har varit head coach på Lafayette under 25 raka säsonger. Med det ligger han sjua på listan över de coacher inom den manliga collegebasketen som varit längst på ett och samma uppdrag.

På den kvinnliga sidan har legendaren Geno Auriemma 35 raka säsonger på UConn bakom sig, och några till lär det bli. I alla fall en. Den nu 66-årige och Italienfödde Auriemma, skrev 2016 på en femårig förlängning som beräknades ge honom runt 13 miljoner dollar under kontraktstiden.

Men Auriemma får jobba på om han vill gå till historien som etta på coachtoppen mätt i antal år på en och samma skola. Hans 35 år på UConn räcker inte till mer än en 13:e plats. Fyra coacher har mer än 40, av vilka tre toppar med 42 år!

Auriemma kommer alltid att minnas som en av de bästa coacherna någonsin, av det enkla skälet att han vunnit mest och byggt upp ett ”program” på UConn, som saknar motstycke inom den kvinnliga basketen. För det är vad det handlar om inom collegebasketen, att bygga upp en verksamhet, som rullar på med hög kvalitet, som blir attraktivt och som drar till sig de bästa spelarna från high school. Och i det avseendet har Auriemma lyckats oerhört väl. Maya Moore, Diana Taurasi, Sue Bird, Tina Charles och Breanna Stewart är bara några av de spelare som gjort collegeåren på UConn under Auriemma och senare blivit världsstjärnor.

UConn har vunnit elva nationella mästerskap under Auriemmas ledarskap, vilket gör honom till den segerrikaste collegecoachen någonsin, herrbasketen inräknad. Han har också coachat det amerikanska laget till två guld i VM och tre i OS. Auriemma får anses vara den segerrikaste coachen någonsin, alla kategorier, som klivit på den här planeten.

Gör det honom till den bäste någonsin? Den saken tål att diskutera. Men en sak är säker, Geno Auriemma är ingen basketguru, och det ger han sig inte heller ut för att vara, även om omgivningen ofta har den uppfattningen. Jag träffade Auriemma när han var i Sverige för några år sedan för att hålla en clinic och han gjorde det ganska klart att basketen för honom bara ett yrke, vilket som helst. Det vara bara tillfälligheter som gjorde att han inte ägnade sig åt något annat. Han framställde det faktiskt som att han inte ens var någon större basketentusiast.

Det var faktiskt ganska lustigt när Auriemma klev ut på planen i Fryshuset för att hålla sin clinic inför fulla läktare. Församlingen satt i andäktig tystnad, med penna och block i högsta hugg. Nu skulle man ta del av den störstes hemligheter.

Många höll på att tappa hakan när legendaren visade några övningar som varenda själ på läktaren kunde utan och innan. Auriemma uppvisade inga magiska tricks. Det handlade om helt vanliga drillar, som alla använder. Poängen var att övningarna skulle göras intill perfektion. Ingen i övningsgruppen kom undan med något slarv eller något halvdant genomförande. Och det i sig är ju ett kännetecken för en duktig coach.

Geno Auriemma är kanske inte den bäste coach världen skådat i rena baskettermer, och inte heller den störste basketnörden, men han är i särklass den bäste ”program buildern”. Och det är som sagt vad det handlar om på college, att bygga upp verksamheten till ett väloljat maskineri, och vara konsekvent. In i minsta detalj. Utan kompromisser och utan att vika av från den utstakade vägen. Det sägs att Auriemmas träningar på UConn upprepas hela tiden, inte bara dag för dag, utan år för år. Alla som någon gång spelat för UConn har oavbrutet tränat på samma saker. För 20 år sedan, likväl som idag.

Att ha collegebasketens bästa ”program” gör att man ofta, men inte alltid, har det bästa laget. Och eftersom han onekligen lyckats lotsa fram ”det bästa laget” till vinst fler gånger än någon annan, så får han i den meningen, och enligt vår definition, anses var den bäste.