En krönika, men inte om corona

30 mars, 2020

Idag blir det inte en enda rad om corona viruset och dess effekter. Och i avsaknad av matcher och ligor att diskutera får vi ägna oss åt diverse olika saker:

VM i basket för damer 2022 kommer att avgöras i Sydney, Australien. VM är nedbantat från 16 till 12 lag., alltså samma antal som skall spela OS, när nu den turneringen blir av. Att ta sig till VM blir en grannlaga historia, ja t o m svårare än att kvalificera sig till OS. I VM-kvalet kommer man inte att ta några geografiska hänsyn liknande de i OS, då man vill ha alla kontinenter representerade. De båda afrikanska länderna placerades t ex i samma grupp för att minst ett afrikanskt lag skulle nå OS.

Så blir det inte i VM. De tolv bästa skall vara med. USA och Australien torde, som titelförsvarare respektive arrangör, få friplatser. Övriga får slåss om resterande tio platser, vilket de kommer att göra i kvalturneringarna, som är tänkta att spelas i februari 2022.

Innan dess skall det spelas förkval, i november 2021, på alla kontinenter utom Europa. För de europeiska lagen gäller istället att de sex bästa i EM nästa år går direkt till själva kvalet.

Målet för det svenska landslaget är därmed givet, att upprepa bedriften från förra årets EM och säkra en plats i VM-kvalet. Men att komma sexa i EM är en sak, att lyckas i kvalet och slå sig in bland de tolv bästa i världen, en annan. Uppgiften framstår som nästintill omöjlig att klara av.

Men Sverige är just nu rankat på plats 20 i världen, så ytligt betraktat ser det inte oöverstigligt ut, och ännu återstår nästan två år till ett eventuellt kval. När den dagen kommer kanske allt ter sig annorlunda.

 Är det verkligen som många säger, att den som inte kommer med i landslaget som 15-16 åring inte har en chans att bli en toppspelare? Det är svårt att tro på, men har de rätt så kan det möjligen bero på att basket är en så komplex idrott att du aldrig hinner ”hämta in” det försprång som de jämnåriga har när agnarna sållas från vetet.

I andra idrotter händer det i alla fall hela tiden. Jag hörde en intervju med advokaten och förre justitieministern, Thomas Bodström. Han berättade att han var riktigt bra i fotboll som ung, upp till de tidiga tonåren, Sedan hände något. Han kom inte in i puberteten samtidigt som de jämnåriga, vilket gick ut över fotbollen. Från att ha varit en stjärna förvandlades han till en medelmåtta som inte längre platsade. Men han fortsatte träna och flera år senare, när han till slut kom i puberteteten och kom ikapp de andra rent fysiskt, så var han med i matchen igen. Bodström blev till slut allsvensk fotbollsspelare i AIK.

Det finns många liknande fall. Mitt favoritexempel är amerikanskan Wilma Rudolph. Hon fick polio som liten och det var först i tolvårsåldern som hon lärde sig gå! Men sedan utvecklades allt med en rasande fart. Rudolph blev till slut världens bästa kvinnliga sprinter och tog bland annat tre OS-guld i Rom 1960.

Det finns garanterat ”late bloomers” även i basketen, sådana som kan bli toppspelare även om de är uträknade som 15-åringar. Kanske inte lika många som i andra idrotter, men de finns definitivt. Det värsta som kan hända är att de aldrig upptäcks för att de tidigt tappar sugen, väljer en annan idrott eller helt enkelt blir ratade. Det är sådant som aldrig borde få hända, men som icke desto mindre tyvärr sker.

Problemet är ju att det inte tidigt går att urskilja dem. Därför finns ingen annan metod än att försöka hålla så många som möjligt kvar i sporten så länge som det bara är möjligt. Och det är ibland lättare sagt än gjort, för det handlar bland annat om att kunna tillhandahålla ledare, träningar och seriespel för alla som vill vara med. Det borde vara en prioriterad fråga, för alternativet är att vi aldrig kommer att få veta hur många potentiella landslagsspelare som offrades på altaret.

Det är inte sällan man hör coacher och spelare förklara en förlust med ”vi var över huvud taget inte med i matchen från början, vi var inte alls mentalt redo, etc”. Det låter ju ganska märkligt att lag som enbart tränar för att vara redo när det är dags, i verkligheten är någon annanstans. För dem kan det vara intressant att ta del av ett nu ganska berömt uttalande av den legendariske coachen Greg Popovic. Han sa så här på en presskonferens:

”Om du är rörmokare och inte gör ditt jobb, så står du snart utan arbete. Jag tror inte att en rörmokare behöver ett pep talk. Du som är basketspelare, du skall vara redo när det är match. Det är ditt jobb”.

Just nu skulle vi ha varit mitt i ligans semifinalspel. Istället är det utmärkelserna som vi får ägna intresse åt. Snart är det dags för den guard, forward och center som fått flest röster. Allt annat än att Hiedeman, Cooper och McCarville får utmärkelserna skulle jag betrakta som en stor överraskning. Det skulle väl i så fall vara om några röstar på McCarville som forward och några som center, så att hon mister båda titlarna.

Hiedeman var i en klass för sig själv på guardsidan och likaså McCarville som center. Cooper kommer säkerligen att få ”motröster”, för konkurrenter saknas ju inte. Men jag tycker det är svårt att förbise den spelare som gjort mest poäng, tagit flest returer och dessutom är en hårt arbetande lagspelare.

Och sedan handlar det om vem som får MVP-utmärkelsen. Den lär bli ett race mellan Hiedeman och McCarville. Det är ett svårt val och egentligen hugget som stucket. Min gissning är att utmärkelsen hamnar i Alvik. Hiedeman var dock den jag röstade på.

Och det är ju så att i de flesta fall håller man med majoriteten, i vissa fall inte. Och det kan ha lite olika förklaringar, inte bara olika tyckande. Lagkaptenerna och coacherna har ju majoritet i juryn, och de har/får ett annat perspektiv än medierna. Domarna är en sådan fråga, där de på planen säkerligen har helt andra bevekelsegrunder än de som ser matcherna från läktaren.

Utmärkelserna som helhet har hittat en form de senaste åren, rätt eller fel. Årets rookie är t ex borta och har ersatts med årets stjärnskott. Det tycker jag personligen är mindre bra. Och årets artist är också en ganska tveksam företeelse. Knepigast av alla är årets lyft, eftersom den inte preciseras, utan kan vara en spelare, klubb eller annat. Jag tycker att det borde avse en spelare, det som brukar kallas ”most improved.”

Att ge en utmärkelse till den inhemska spelare som gjort det största lyftet skulle göra att många som aldrig kan komma ifråga för någon av de andra utmärkelserna, fick bli uppmärksammad och belönad för det egna arbetet och utvecklingen. Den här säsongen fanns det några sådana. Främst tänker jag på Lovisa Hjern, som tagit stora kliv i sin utveckling. En annan är Sofia Hägg. Hjern fick för övrigt min röst som årets lyft, men hade ingen chans att få utmärkelsen eftersom de flesta tänkte i klubbtermer.

I år skall en av den här kontinentens största talanger söka sig ut i världen. Det blir en av de mest spännande tilldragelserna denna silly season. Det handlar förstås om finskan Awak Kuier, som fyller 19 i höst och mäter 195. Kuier, som i den finska ligan snittade 26 poäng och 14 returer, och som utsågs till mest värdefulla spelare, kunde ha valt vilket college som helst, men har bestämt sig för en annan karriärväg.

Kuier kommer att spela i en europeisk klubb kommande säsong av en enda anledning: då kan hon delta i WNBA-draften redan nästa år, för hennes stora mål i basketlivet är att spela i WNBA. Reglerna i WNBA är ju sådana att en ”icke amerikanska” som aldrig gått på college får delta i draften samma år som hon fyller 20. För collegespelarna är gränsen 22 år.

Kuier och hennes rådgivare är så säkra på att hon kommer att gå tidigt i WNBA-draften, att de ser några år på college som en onödig ”omväg” och som “bortkastade pengar”. Och det har de nog alldeles rätt i. Men först blir det alltså spel någonstans i Europa en säsong. Hennes coach i klubb- och landslaget, Pekka Salminen, sa att ”alla” europiska klubbar har hört av sig om möjligheterna att kontraktera Kuier. Vi väntar med spänning på vem som drar det längsta strået.

Det lär vara domarbrist i de flesta idrotter. Jag förstår det. Vem skulle stå ut med allt spott och spe, hat och t o m hot, när man försöker göra sitt bästa, även om man är en ligadomare som drar in några tusenlappar per match?

Jag har en bekant som har goda kontakter i den svenska basketen. Han säger att varje gång han pratar med folk runt om i landet, så säger de samma sak, varenda en: de gnäller på förbundet och på de där j-a domarna, som ”dömer mot oss hela tiden”. Alla anser alltså att de är förfördelade av domarna, något som man inte ens trodde var möjligt. Det behöver inte sägas att min bekant är hjärtligt trött på allt gnällande.

Och lite så är mentaliteten idag. Vuxna människor uppträder som småbarn när det gäller domarna. Om ett litet barn som råkar slå sig i skallen med en spade och får ont, så är det ju spaden som är jättedum. Det är alltid någon annans fel att man får ont och börjar gråta, även om man orsakat det själv. Likadant är det med de infantila personerna som öser ovett över domarna. De egna tillkortakommande skylls på andra.

Något man ofta hör är att spelare och coacher tycker att domarna skall visa dem respekt, genom att t ex ha glimten i ögat, förklara domslut och att diskutera med dem.  Det är ju rimligt, men det tycks som om motsatsen inte skall gälla, vilket är en märklig logik. Att gnälla på domarna, skrika och förolämpa dem, verkar vara allmänt vedertaget. Men det har väldigt lite med respekt att göra.

Det finns folk som på fullt allvar säger ”man måste försöka påverka domarna”, genom att gnälla på dem. Och det fungerar naturligtvis ibland. Domarna är inte mer än människor och kan falla till föga under ”gnälltrycket”. En ligacoach bestämde inför en säsong, för några år sedan, att absolut inte gnälla eller klaga på domarna, oavsett vad som hände. Så gjorde han också, men konstaterade efter säsongen att ”vi förlorade oerhört mycket på det”. Det är tragiskt att det skall behöva vara på det viset. Vi har ett jätteproblem om man som coach oavbrutet måste tjata på domarna för att få en upplevd rättvisa.

Ibland funderar jag på det meningslösa i att diskutera hur bra eller dåliga domarna är och att vi kanske istället borde vara nöjda med att det fortfarande finns ett antal individer som vill fortsätta döma.

Nu får det vara slutgnällt från min sida för idag.

// Tapio Joulamo

Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från Wetterbygden Basketballs sida.